Låt tittaren tänka

Jag har klagat över filmåret flera gånger de senaste månaderna. De där riktigt grymma filmerna har saknats på biograferna och när det väl går upp något kul har man sett de filmerna flera månader tidigare. Det känns som att de flesta filmer är alldeles för övertydliga och platta, om de nu överhuvudtaget har något att säga. Att låta tittaren få tänka själv är väldigt underskattat. Därför blir jag glad och lite hoppfull när jag hittar två nya filmer som säger precis lagom mycket. Filmer som berör och påverkar och låter mig tänka själv. Det här är två filmer som jag varmt kan rekommendera till alla som brukar läsa den här bloggen.

Birdwatchers
Jag har gått förbi så många gånger tidigare, men aldrig riktigt vågat gå in. Det ser ju så mysigt ut men det verkar samtidigt lite pretto och svåråtkomligt. Fyrisbiografen ligger i Uppsalas trevligaste kvarter och visar bara sådana filmer som brukar kallas för kvalitetsfilm. Den här kvällen känner jag mig rätt hjärndöd. Någon timme tidigare har jag sett Peter Petrelli rädda världen en fjärde gång och när jag under min kvällspromenad går förbi Fyrisbiografen får jag syn på affischen till Birdwatchers. Jag minns att jag laddade ned just den filmen för några månader sedan men inte hittade någon vettig undertext. Den verkar intressant och därför öppnar jag dörren till Fyrisbiografen. Nu i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte har varit där tidigare. Det är en otroligt trevlig liten biograf med en skön gammaldags känsla och inredda (!) salonger. Birdwatchers visade sig också vara en riktigt bra film.

Jag har alltid varit intresserad av Sydamerikas ursprungsbefolkning. Det var ett typiskt ämne som jag gillade att skriva om i skolan och behandlingen av Sydamerikas olika indianstammar är något som alltid gör mig upprörd. Folkmordet och våldtäkten av indianerna fortsätter idag och det är ingen som vill ta ansvar för vad som händer. Indianerna lever fattigt och segregerat och snart kommer det inte finnas en enda indian kvar. Av vad som en gång var en rik och fascinerande kultur finns idag ingenting. Birdwatchers utspelar sig i Brasilien och handlar om en grupp indianer som får nog av att leva i det tilldelade reservatet. De är fattiga och utsatta och den enda vägen därifrån är självmord. Stammens unga hänger sig i skogen en efter en och gruppens ledare samlar indianerna i någon slags "reclaim the land"-aktion. De bosätter sig på en osympatisk markägares land och vägrar att flytta sig. Här handlar det om att hålla huvudet högt och stå upp för sig själv och sin kultur under extremt svåra förhållanden. Problemen börjar direkt och tittaren anar direkt att det inte kan sluta på något annat sätt än åt helvete.

Birdwatchers är en lågmäld och långsam film. Det sägs inte särskilt mycket och det är de snygga bilderna som för filmen framåt. Något soundtrack annat än ljuden från skogen existerar inte. Skådespelarna är otroligt duktiga och trovärdiga och jag blir väldigt berörd av filmen. Den slår hårt där jag är som mjukast. Det som filmen vill berätta är viktigare än vad de flesta Hollywoodfilmer någonsin kommer kunna förmedla. Birdwatchers är engagerande och upprörande. På något sätt har det också blivit en rolig film. Några scener hör till det roligaste jag har sett på länge. Ur lågmäldheten uppstår det ibland något magiskt som ofta blir väldigt roligt. Det finns flera öden i Birdwatchers som är intressanta och gripande. Gruppledaren är en intressant figur liksom en ung man som är på väg att bli schaman men istället förälskar sig i markägarens dotter. Jag tror inte jag har sett en enda dålig film från Sydamerika de senaste åren. De få filmer som lyckas ta sig hit från den okända kontinenten håller ofta väldigt hög kvalitet. Birdwatchers är väldigt stark och det var länge sedan jag blev så berörd på bio. Om du vill känna och tänka tycker jag att du ska se den.

Wendy and Lucy
En ung kvinna, Wendy, och hennes hund, Lucy, dyker upp i en amerikansk småstad. Bara på genomresa, säger de. På väg mot Alaska och ett nytt liv. Men bilen vill inte starta och de sitter fast. Wendy har inga pengar och tvingas samla tomburkar. För att kunna mata Lucy snattar hon hundmat från en mataffär. Hon åker fast och blir tagen till polisstationen. När hon kommer tillbaks är Lucy borta. Wendy håller tillbaks tårarna och börjar leta efter sin älskade hund.

Vi får aldrig veta särskilt mycket om Lucy. Vem hon är, varför hon är på flykt och från vad, var hon kommer ifrån och vad hon har gjort är frågor som aldrig blir besvarade. Det sägs överhuvudtaget inte mycket i den här filmen. Och det är inte heller nödvändigt. Från de första bilderna är jag fastnaglad ändå. Det är lågmält och tempot är långsamt. Michelle Williams gör huvudrollen som Wendy. Jag har inte uppmärksammat henne något särskilt tidigare men här är hon helt fantastisk. Hon gör Wendy till en av de mest levande personer jag har sett på film i år. Det är ett väldigt gripande porträtt av en ung kvinna som man egentligen inte vet något om. Men man inser att hon är en bra människa med ett gott hjärta som av någon anledning har hamnat på fel plats. Och det räcker för att hålla mig fångad.

Med väldigt små medel har regissören Kelly Reichardt lyckats göra en väldigt finstämd och varm film. Hon skildrar en värld där det mesta är åt helvete men där det ändå finns en och annan godhjärtad människa. Det är inte någon komplicerad historia men den ger mycket att tänka på. Om relationen till människor som man inte känner, om relationen till djur och om empati. Jag blir glad, ledsen, förbannad och stärkt om vartannat. Wendy and Lucy är utan tvekan en av de bästa amerikanska indiefilmer jag har sett på senare år. Kelly Reichardt har tydligen gjort en annan film med titeln Old Joy. Den ligger just nu högst upp på min ”Filmer att se”-lista. Jag ser fram emot hennes kommande filmer.


Jag passar på att tacka Maela och hans eminenta filmblogg Hjärnan mjuk av film för det här filmtipset. Han är en av dem som gör internet till en lite roligare plats att hänga på.




Birdwatchers: DN, SvD, Aftonbladet