Sunshine Cleaning och tomma biografsalonger

Få saker här i världen är lika underbara som folktomma biografsalonger. Det är en speciell känsla när man går på bio själv och kommer in i en salong där det inte sitter någon annan. En underlig frihetskänsla, som egentligen inte kan jämföras med något annat. Det är du, det stora mörka rummet och filmduken. Ingen bryr sig om vad du gör. Du kan sitta var du vill och byta sittplats under filmen. Du kan prata högt och du kan sjunga med i filmmusiken. Det är speciellt helt enkelt. En del filmer kommer alltid erbjuda tomma salonger. Särskilt smala filmer och särskilt på vardagskvällar. Egentligen spelar det ingen roll vilken film som visas, då det ofta är den där känslan man vill åt. Under en period gick jag ofta på bio själv och valde systematiskt de filmer som ingen annan såg. Det passar mig bra eftersom de filmerna ofta också är ganska intressanta. Ikväll var jag och såg Sunshine Cleaning. Till en början var jag helt själv i salongen, men några minuter in i filmen kom det in ett par. Då hade jag redan sugits in i filmen, som faktiskt var mycket bättre än väntat.

Det är många som har fått för sig att Sunshine Cleaning ska vara någon slags uppföljare till Little Miss Sunshine, men så är det inte. Producenterna bakom Little Miss Sunshine har tydligen varit inblandade i Sunshine Cleaning och Alan Arkin gör en repris av sin grymma roll som den missbrukande farfadern i samma film. Upplägget är också liknande, men annars tycker jag att Sunshine Cleaning är en film som klarar av att stå på egna ben. Filmen hade premiär på Sundance förra året och gick nyligen upp på bio i USA. Det är en liten indiefilm och resan till de vanliga biograferna har tagit lång tid. För att sälja den har man dragit på ordentligt med Little Miss Sunshine-jämförelserna. Men det är jämförelser som känns aningen orättvisa. Den filmen är kanske den bästa mainstream indiefilmen någonsin och det fanns ingen som inte älskade den. Jag såg den flera gånger när den kom och tycker att det är en väldigt fin film. För att Sunshine Cleaning ska ge så mycket som möjligt tror jag det är nödvändigt att man släpper förväntningarna på att få se en ny Little Miss Sunshine. Själv hade jag läst flera halvdana recensioner av filmen och hade därför förhållandevis låga förväntningar. Jag var mest ute efter att få sitta själv i en biograf och komma bort från omvärlden. Men jag fick mycket mer än så.

Amy Adams och Emily Blunt spelar två systrar som inte har det särskilt lätt. Den ena (Adams) är en hårt arbetande singelmamma. Hon sliter med ett förnedrande städjobb och har ett ännu mer förnedrande förhållande med sin gamla high school-kärlek. Den andra systern (Blunt) är en vilsen loser som fortfarande bor hemma hos deras excentriska pappa och tillbringar fritiden med att röka gräs och försöka hantera tragiska minnen. Av en slump och pengabehov börjar systrarna städa upp efter döda människor. De inser att det finns pengar att tjäna och finner för första gången någon slags styrka i att göra något helt själva. Systrarna startar firman Sunshine Cleaning och det verkar som att de äntligen ska få lite välförtjänt solsken i sina liv. Men i den här typen av filmer är ingenting problemfritt någon längre tid…

Sunshine Cleaning är den mest sympatiska film jag har sett på länge. Den känns väldigt medmänsklig och solidarisk och det gör mig glad. Det är den sorts indiefilm som borde gillas av de flesta och jag hoppas den går bättre på DVD och TV än vad den gör på biograferna. För det är en helt klart sevärd film som förtjänar en större publik. Sunshine Cleaning är ganska tragisk för att vara en feelgoodfilm men samtidigt är den också väldigt rolig. Humorn är varm och sympatisk. Filmens handling öppnar upp för många morbida och blodiga skämt. Amy Adams och Emily Blunt är båda suveräna i sina roller och de lyfter filmen ordentligt. Jag har tidigare gillat Amy Adams i Tvivel och Förtrollad men här gör hon nog sin bästa roll. Hennes fattiga ensamstående mamma är skildrad på ett fantastiskt sätt och hon imponerar verkligen på mig. Emily Blunt är en skådespelerska som jag inte har uppmärksammat tidigare men här är hon verkligen skitbra. Hennes roll är väldigt sympatisk och otroligt cool. Birollerna är också mycket bra och Alan Arkin är nästan lika bra här som i Little Miss Sunshine. När jag går ut från biografen är det med ett solskensleende på läpparna.



DN, SvD, Aftonbladet