Imorgon: Bob Dylan

Imorgon är det dags. Lite svårt att fatta och greppa. Det känns lite overkligt, men imorgon ska jag – tillsammans med tusentals andra människor – se Bob Dylan i Globen. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det ska förstås bli väldigt spännande att se Dylan. Jag har aldrig sett honom tidigare, men om man bortser från The Clash finns det ingen musik som jag lyssnat mer på än den som spelats in av Bob Dylan. Bortsett från några snedsteg på 80-talet gillar jag allt som han har gjort. Hans låtar betyder mycket, och det finns ingen som har skrivit så fantastiska låttexter. Dylan fascinerar, förbryllar och berör. Jag tvekade inte en sekund på att punga upp 700 spänn för biljetten, trots att ingen ville följa med. Det känns som det är värt mycket att få se Dylan live. Hade biljetten kostat flera tusentals kronor hade det självklart svidit, men Dylan och pengar hör inte riktigt ihop. Han är värd mer än så.

Som ni förstår känns det väldigt stort för mig att få se Bob Dylan. Ändå har jag inga egentliga förväntningar. Jag ska få se Bob Dylan. Och det räcker så. Jag har inte några förhoppningar om att det här ska bli den bästa spelningen jag har varit på, för så kommer det förmodligen inte att bli. Det är klart jag skulle bli besviken om det visade sig var fruktansvärt dåligt, men förmodligen blir det inte så heller. Jag tror många gör misstaget att förvänta sig en Dylankonsert som de var på 60- och 70-talet, med en magisk Dylan som framför sina klassiker med total inlevelse och mycket energi. Men det här kommer inte alls vara som en konsert från Rolling Thunder Revue-turnén eller de där spelningarna i Royal Albert Hall. Dylan har förändrats mycket sedan dess. Han är annorlunda, och hans scenperson är en helt annan. I Heinrich Deterings bok Bob Dylan skriver han smart och insiktsfullt om den moderna Dylan och hans syn på konserter där hela bandet är lika viktigt. Dylan sitter på kanten av scenen och är sällan i centrum. Bandet är en helhet där varje komponent är lika viktig för att maskineriet ska fungera.

Det finns ingen artist i hela världen som har samma integritet som Bob Dylan, och det beundrar jag honom för. Han kommer aldrig sälja sig, och inte ens när han gör Pepsi-reklam känns det fel. Jag tror att morgondagens konsert kommer bli väldigt lågmäld. Förhoppningsvis ligger fokus på de senaste albumen. Modern Times är en fantastisk skiva och alla låtarna från det albumet skulle göra sig utmärkta live. Det skulle också vara kul att höra något från den senaste Bootleg-skivan. Jag lyssnar på Dylans radioprogram varje vecka där han ofta är väldigt rolig och charmig. Därför skulle det också vara kul med lite trevligt mellansnack. Dylan lär ha mycket att berätta. Två otippade låtar som jag just nu känner skulle vara otroligt kul att höra live är Dear Landlord och Señor (Tales Of Yankee Power), men det lär ju inte hända. Jag blir nog glad vad han än spelar. Kom tillbaks på tisdag och läs min recension av spelningen!