Tillsammans genom livet

Det finns artister som man gillar och lyssnar intensivt på en kort period. De flesta band passar in i den gruppen. Sen finns Bob Dylan. När man har upptäckt honom stannar han kvar. Han följer med överallt och har alltid något vettigt att säga vare sig det handlar om världen, dagsläget, kärleken eller vemodet. Lyssnaren och Bob Dylan är tillsammans genom livet. Together Through Life. Det är så den nya Dylanskivan heter. Jag såg honom på Globen för en dryg månad sedan och det var kul. Men jag har inte lyckats bygga upp någon hype inför den nya skivan. Nyheterna om att den skulle komma kom så plötsligt att det inte ens blev någon överraskning. Och nu är den här. Dylan lunkar vidare i ett härligt långsamt sydstatstempo. Världen är ingen rolig plats, konstaterar han. Livet är hårt, tråkigt och jobbigt. Det finns inget direkt ljus och drömmar är bara skit. Han vandrar genom sitt skymningsland tillsammans med lyssnaren. Jag vill hålla hans hand och kanske muntra upp honom lite.

För tre år sedan kom Modern Times. Det var en på många sätt fantastisk skiva som innehöll flera starka låtar. Jag lyssnar fortfarande på den regelbundet och tillsammans med Time out of Mind känns den som något av det bättre Dylan har spelat in de senaste decennierna. Modern Times svänger, berör och roar. En underbar skiva helt enkelt. Together Through Life bjuder på mer av samma sak. Fast den här gången blir jag inte lika upphetsad och glad. Det här var ganska exakt vad jag hade väntat mig. Dylan levererar men han överraskar inte. Det behöver han inte nödvändigtvis göra, vi kommer vara tillsammans genom livet i alla fall, men Dylan känns som en av få artister som har förmågan att förnya sig själv hela tiden. Och då är det inte utan att jag blir lite besviken när han inte gör det ändå. Jag börjar kunna den här versionen av Dylan. Visserligen gillar jag honom. Han verkar ju inte vara så dyster i verkligheten som han är på skiva. I Theme Time Radio Hour framstår han som en riktig skojare och inte ens Ricky Gervais eller Larry David skulle ha så mycket att komma med i jämförelse. Alla som vågar se har insett att världen är en fruktansvärd plats. Det suger ofta att leva och det mesta är tungt. Ändå kan jag tycka att Bob Dylan borde vara en av de personerna som lever ett bra liv. Han har fått göra sin grej i ett halvt århundrade och när han gör några modesta dödsryckningar på scen blir han hyllad. Man kan självklart vara bitter och jävlig ändå, men ibland tycker jag tyvärr att den gamle Dylan framstår lite som en...poser?!

På Together Through Life låtar Dylan mycket piggare än vad han gjorde live för några veckor sedan. Jag hör vartenda ord han sjunger. Låtarna är rätt välskrivna och fyndiga. Tydligen har han skrivit dem tillsammans med Robert Hunter från Grateful Dead. Jag hade ingen aning om Dylan var ett Deadhead men de fungerar onekligen bra tillsammans. Bandet är också livligare. De låter samspelta och mysiga. Annars är det dystert. Solen skiner sällan och livet är hårt. Tårarna har tagit slut och även om Dylan avslutar med att mässa ”It’s all good” vet både du och jag att han inte menar det. För ingenting är ju egentligen bra. Subtilt där, min gode vän. Det är svårt att plocka ut några enstaka låtar som utmärker sig. Jag tycker snarare att det är helheten som är intressant och det här är helt klart en skiva som gör sig bäst när man hör den från början till slut.

I Uppsala skiner solen men jag drar ner persiennerna och lägger mig på sängen. I huvudet går jag och Dylan på en dammig väg. Torra fält och inga människor så långt vi kan se. Dylan muttrar något. Han verkar lida. Men ändå inte. Han finner sig tydligen i tillvaron. Tuggar på ett grässtrå och ser mot horisonten. ”Inte lång tid kvar nu”, säger han. Jag fattar inte riktigt vad han menar. Både jag och han vet att han kommer spela in ett gäng skivor till. Förhoppningsvis gör han ett av sina berömda rollbyten och blir någon helt annan. Det känns som att det är dags för det nu. Även om jag gillar honom. Solen har gått i moln. Men vi går vidare. Tillsammans.



Aftonbladet, SvD