lördag 28 februari 2009

Olle Ljungströms återkomst?


Olle Ljungström var den första popartist som gjorde ett bestående intryck på mig. Trots att jag var väldigt liten när jag hörde Tack första gången fick hans sånger en stor betydelse för mig. Mina yngre bröder älskade honom ännu mer. Ett av de mest lästa inläggen på Finpop är min lista över de fem bästa låtarna med Olle Ljungström. Där berättade jag om min kärlek för Olle och hans musik och önskade att han skulle komma tillbaka. Efter att ha gjort flera lysande album på 90-talet försvann Olle Ljungström i det tidiga 00-talet. Sedan dess har det varit väldigt tyst. Fram tills nu. En dokumentär om Olle Ljungström visades på SVT igår och en ny skiva är här. Men det är tveksamt om Olle är här för att stanna. En del människor verkar sorgligt nog dömda till att förstöra sig själva. Och kanske är det därför som hans musik alltid har varit så intressant och gripande.

Olles senaste skiva, Syntheziser, var ingen höjdare. Sedan den kom, år 2002, har det hänt mycket med svensk popmusik. Håkan Hellström, Moneybrother, Frida Hyvönen och många andra har vänt upp och ner på ett popland där Olle tidigare var given kung. Trots all ny bra svensk musik har jag fortsatt lyssna på Olle Ljungström. Hans texter är bättre och mer träffande än det mesta. Hela tiden har man också anat att Olle inte mår så bra, och därför har det känts viktigt att inte glömma hans storhet.

Dokumentären En film om Olle Ljungström gick upp på bio för en månad sedan. Den har bara gått upp i ett fåtal städer, och jag har varit otroligt sugen på att se den. Igår var det äntligen dags, när dokumentären visades i K Special på SVT2. Om du missade filmen går den att se i SVT Play en månad framöver.

En film om Olle Ljungström är en lågmäld och fin skildring av en man som har det svårt. Filmaren Jacob Frössén har följt Olle under nästan tre år, och samlat på sig mängder av material. Olle påstår att Jacob är den person som han har släppt in längst på väldigt länge. Han delar med sig av det mesta. Jag blir inte glad av att se En film om Olle Ljungström. Istället blir jag rörd och lite ledsen över att vissa geniala människor inte verkar ha något annat val än att förgöra sig själva. En film om Olle Ljungström är intim och finstämd. Den är hela tiden intressant och angelägen. Korta intervjufragment blandas med fantastiskt arkivmaterial som förstärker bilden av att Olle är en lysande musiker och textförfattare. Klippningen är riktigt bra. Ibland är det jobbigt att titta, och när Olles tårögda mamma intervjuas blir det väldigt hjärtslitande. En film om Olle Ljungström inger inte hopp, och man får egentligen inte svar på några av sina frågor om Olle. När eftertexter börjar rulla tror man att det kanske finns något slags ljus, men den illusionen varar inte länge. En film om Olle Ljungström måste var den bästa rockdokumentären som har producerats i Sverige.

Under inspelningen av En film om Olle Ljungström påbörjade Olle arbetet med sitt nya album. Tidigare den här veckan släpptes albumet och alla låtar finns tillgängliga på Olles MySpace. Albumet heter Sju, och förmodligen står sjuan för de sju år som Olle har varit borta från musiken. I en intervju i gårdagens DN berättade Olle att han hade velat göra ett punkigare och mer grungebetonat album. Resultatet låter onekligen väldigt skramligt, men också charmigt och trevligt. När jag lyssnar på Sju får jag inga direkta wow!-känslor, men det känns ändå som att Olle har lyckats göra ett värdigt album. Jag tror att det är ett album som växer med tiden, och jag är väldigt glad över att få höra ny musik av Olle. Efter några lyssningar börjar låtarna sitta. Texterna är bra, men liksom musiken är de väldigt opolerade. De är fulla av nonsensrim och konstigheter. ”Men mest av allt vill jag va en man utan sorg, dansandes på ett torg med Ingeborg”, sjunger han på låten Försökskanin, som hittills är min favorit från albumet. Hade det varit någon annan än Olle hade det inte funkat. Sju blir, med vetskapen om Olles liv, ett ganska sorgligt album. Det finns låtar här som berör väldigt mycket, men det känns tveksamt om det här är musik som kommer locka nya lyssnare. För oss som alltid har älskat Olle är det däremot en väldigt välkommen skiva.

Så Olle kom tillbaka. Om han är här för att stanna vet jag inte, men jag hoppas inte att dröjer ytterligare sju år innan vi får höra något från honom igen. Kanske är det som han sjunger, ”jag är och förblir en förgiftad man”.




Mer om filmen: DN, Aftonbladet, SvD

fredag 27 februari 2009

De tre musketörerna i rockkostym på Stadsteatern


När jag var i lågstadieåldern var jag besatt av svärdsfäktande män. Min största idol var Robin Hood, och De tre musketörerna kom inte långt efter. Flera gånger varje vecka, i flera års tid, såg jag den Disneyproducerade musketörfilmen med Kiefer Sutherland och Charlie Sheen. Det var min absoluta favoritfilm och jag tröttnade aldrig på de rafflande fäktningsscenerna, den brinnande vänskapen, de snygga dräkterna och den gripande kärlekshistorien. Jag kan fortfarande storyn utantill. Låten från filmen med Rod Stewart och Bryan Adams dyker upp i bakhuvudet ibland. Jag älskar verkligen musketörerna och när jag fick chansen att se genrepet av Alexander Mørk-Eidems uppsättning av den klassiska historien på Stockholms Stadsteater fanns det inte en chans att jag skulle banga. Det är en rockig, sleazig och ofta fånig variant av De tre musketörerna men det svänger från början till slut. Det är utan tvekan en av de bättre teateruppsättningar jag har sett – någonsin, alla kategorier – och jag kan rekommendera alla att gå och se den.

Föreställningen bygger på Alexandre Dumas klassiska berättelse om De tre musketörerna, men storyn är rejält skruvad. Musketörerna är ett slitet hårdrocksband som lever ett tufft leverne i sleaziga och skrattretande kläder. D'Artagnan är en rocker från landet som kommer till Paris för att joina musketörerna. Storyn i sig är kanske inte särskilt spännande, men genomförandet är verkligen grymt. De tre musketörerna befinner sig någonstans i gränslandet mellan teater och musikal. Det sjungs mycket och majoriteten av sångerna är pop- och rockklassiker från 80-talet. Skådespelarna sjunger bra, och man får bland annat höra U2, Madonna, Michael Jackson, Aerosmith och till och med The Clash. Flera kända skådespelare är med i föreställningen, och jag tycker samtliga skådespelare gör bra prestationer. Roligast är det att se Leif Andrée och Fares Fares som två av musketörerna. Det är nästan alltid många personer på scenen och allt flyter på väldigt bra. Dansarna är jätteduktiga och det finns onekligen driv i musiken. Det är glittrigt och glammigt och ibland blir det väldigt gay. Fjollan inom mig fnittrar förtjust.

Jag går inte på teater särskilt ofta. Det brukar bli en eller ett par föreställningar varje år, och det är sällan som jag har sett några minnesvärda uppsättningar. De tre musketörerna börjar riktigt bra, men även om jag är imponerad från start tar det ett tag innan mina allmänna teatermisstankar har släppt. Efter den första halvtimmen inser jag att det här kommer hålla hela vägen. Ensemblen är duktig, låtvalen är smarta och roliga, ljuset och ljudet är grymt och det är till och med riktigt roligt emellanåt. Dessutom slipper man det som jag brukar störa mig på när jag går på teater, nämligen högtravande dialog och stelt och konstlat skådespel. Alla som medverkar i De tre musketörerna verkar ha väldigt kul på scenen, och det ser väldigt naturligt ut. Nästan samtliga roller säger ”Fuck” i samma utsträckning som The Dude, och jag måste erkänna att jag är imponerad. Jag är övertygad om att även de mest bittra teaterfienderna kommer uppskatta det här.

Allra roligast är Leif Andrée. Han är fet och sin rejäla flint döljer han under en rockig peruk. Hans kroppsform är onekligen väldigt komisk och han framhäver den på bästa sätt, med små läderkalsonger och tighta kläder. Han är kaxig och droppar galet roliga repliker. Roligast är nog när han med sin stenhårda attityd attackerar ärkefienden med den kaxiga klassikern ”Kan du vara så vänlig att suga min kuk?”. Att Alexander Mørk-Eidem har studerat den klassiska Saturday Night Live-scenen ”More cowbell” är uppenbart, och Andrée rockar kobellan nästan lika hårt som Will Ferrell själv. Det är verkligen underbart att se. De tre musketörerna gränsar ofta till buskis, men faller lyckligtvis aldrig över till buskishelvetet. Humorn är ofta billig, enkel och fånig. Men här funkar det ypperligt. Både jag, min svårflirtade lillebror och resten av publiken har kul åt dumheterna på scenen.

Scenografin och scenlösningarna är riktigt bra. Allt är väldigt snyggt och smart byggt, och scenen används på ett ypperligt sätt. Kläderna och sminket är också fantastiskt. De har inte sparat på det smaklösa från 80-talets hårdrocksscen och man får se mycket sköna och sleaziga kläder och frisyrer. Det är latex, pungpåsar, nätstrumpor, pudelrockfrisyrer och mycket mer. I en scen har alla blivit new age hippies och springer omkring och hummar iklädda ”blöjor”. Det är väldigt kul och det verkar onekligen som att den gamla snuskgubben Maharishi Mahesh Yogi har manipulerat rollfigurerna.

Många ser säkert teater som tråkig finkultur för jobbiga kärringar i Marimekko-dräkter, men mycket mer folkligt än den här uppsättningen av De tre musketörerna blir det inte. Ibland blir det nästan för folkligt och mainstream, men det gör samtidigt att det blir galet opretentiöst och ännu mer älskvärt. De tre musketörerna har något att erbjuda till alla, och är du inte en tråkig jävel kommer du älska det här. Om De tre musketörerna inte blir en succé är det något fel med det svenska folket. Det här är ett utmärkt alternativ till den skittråkiga Melodifestivalen och även om man bor några timmar från Stockholm är det värt att ta sig till Stadsteatern. De tre musketörerna är inte en omvälvande teaterupplevelse som ger nya insikter om livet, men det är en underhållande och rolig föreställning. Den enda invändningen jag har är att föreställningen är lite i längsta laget. Om de hade kapat en halvtimme av föreställningen tror jag att de hade vunnit på det. Jag kommer minnas de läderklädda musketörerna länge, och se tillbaks på det här som en uppsättning som träffade helt rätt.
En för alla - alla för en!



SvD, Leif Andrée-intervju från DN, GT

onsdag 25 februari 2009

Jenny Wilson är bäst!


Jag lyssnade aldrig på Jenny Wilsons första skiva när det begav sig. Jag var upptagen med väldigt manliga musiker, och ingen tråkig kvinna kunde ta min uppmärksamhet från Bob Dylan och Joe Strummer. Jenny Wilson verkade särskilt tråkig. Arty och pretto. Jag fick för mig att hon var någon slags enmansversion av The Knife, som jag aldrig har gillat, och gick vidare med min gubbrock. Idag är jag (lite) mer öppen och jag lyssnar på det mesta som verkar spännande och intressant. Eftersom Jenny Wilson har varit vänlig nog att lägga upp hela sitt nya album, Hardships!, på sin MySpace kände jag mig manad att lyssna. Det tog bara några sekunder för mig att fastna. Jenny Wilsons musik går inte att ignorera. Det är helt enkelt jävligt bra, och när man har lyssnat klart på albumet drar man igång den första låten igen.

Jenny Wilson låter lite som om Frida Hyvönen skulle ha knarkat MTV. Det är spännande och medryckande, och tillsammans med just Frida intar Jenny en position i Musiksverige som ingen annan kommer nära. De är så mycket bättre än alla konkurrenter, och deras attityd känns väldigt annorlunda jämfört med Annika Norlin och Co. De känns sympatiska, roliga, coola och jävligt intressanta. Alltid fulla av roliga infall och skumma idéer till låtar. Soundet är fantastiskt och svårt att sätta fingret på. Jag kan omöjligt placera det här i någon specifik genre, vilket känns väldigt skönt. Det är soulig popjazz med inslag av modern radioRnB. Influenserna är många och olika.

Det är svårt att välja ut några låtar på Hardships! som är bättre än andra. Helheten är fantastisk och väldigt slagkraftig. Har man väl börjat lyssna på albumet är det svårt att sluta. Jenny Wilsons röst är underbar, melodierna och refrängerna sitter direkt och texterna är bra. Det är sällan det kommer album som är lika helgjutna som Hardships!.

Jag har tidigare konstaterat att årets upplaga av februari är en månad där flödet av grym musik är högt, men Jenny Wilson har fått mig att lägga undan nästan all annan musik de senaste dagarna. Hardships! känns bättre och mer intressant än det mesta. Och jämför man Jenny Wilson med annan ny svensk musik kommer ingen i närheten. Drottning Wilson står högst upp och dansar. Men jag tror inte att hon ser ned på de som står där nere. Hon verkar inte vara en sådan person.




DN, DN-intervju, SvD, Aftonbladet

tisdag 24 februari 2009

Paul Rudd är min role model


Jag är nog lite förälskad i Paul Rudd. Åtminstone respekterar jag honom mycket, och han är helt klart en av mina role models. Vid första anblicken kan han se lite menlös ut, men vänta bara tills du ser honom skådespela. Han är visserligen ingen Sean Penn men alla som har sett The 40 Year Old Virgin och Knocked Up vet att Paul Rudd klarar av att göra ganska svåra roller i lättsamma sammanhang. Han är perfekt i rollen som män som passerat 30 och känner sig missnöjda och tomma. ”I wish I liked anything as much as my kids like bubbles. Totally sad. Their smiling faces just point out your inability to enjoy anything”*. Han lyckas göra stor humor av ganska tragiska människor, och hans roller känns alltid väldigt sympatiska och älskvärda, trots all cynism. Nu är han tillbaka med en ny komedi. Den heter – som du kanske redan anar – Role Models och är en mysig och välkomponerad Hollywoodkomedi.

Paul Rudd och Seann William ”Stifler” Scott spelar två kompisar som jobbar tillsammans. Rudd är en rätt bitter kille som har problem med sin flickvän medan Scott spelar en kåt och vild kille, inte helt olik Stiffmeister. Deras jobb är rätt udda: de åker runt på skolor och föreläser om faran med droger samtidigt som de gör reklam för en energidryck iklädda maskotdräkter. En dålig dag leder till att de två tvingas välja mellan en kortare period i fängelse eller att bli stödpersoner för varsitt problembarn. De väljer självklart de senare alternativet, men inser snart att fängelsestraffet kanske hade varit ett föredra. Rudd paras ihop med en verklighetsfrånvänd nörd spelad av ingen mindre än Christopher Mintz-Plasse som efter sin roll som McLovin i Superbad har en speciell plats i mitt hjärta. Han är totalt insnöad i ett lajvrollspel och har problem med det mesta. Scott blir istället stödperson åt ett mer klassiskt problembarn, en liten svart kille som är galet vild och väldigt ful i munnen. Det är alltså upplagt för skön humor och ett förutsägbart, men ganska trivsamt, slut.

Paul Rudd för glänsa ordentligt, och kemin mellan honom och ”McLovin” är perfekt. Jag har stött på många lajvare under mitt liv som nörd, och här är den extremt töntiga livsstilen skildrad på ett kärleksfullt, men ändå roligt, sätt. Stifler och hans unge vän står för den grövre och mer fysiska humorn i filmen och det gör de riktigt bra. Bobb'e J. Thompson som spelar den svarta grabben är ett fynd. Han droppar ständigt sköna one-liners och har extremt mycket energi som smittar av sig på tittaren. Om du gillar filmer av den här typen kommer du garanterat känna igen många av birollerna. Bland annat dyker Elizabeth Banks upp i en ganska stor roll. Role Models är inte ett komiskt mästerverk. Den gör sitt jobb, men inte mycket mer. Paul Rudd är den stora behållningen, och om du brukar gilla de filmer han är med i kommer du förmodligen gilla den här också. Role Models stannar inte i minnet särskilt länge, men medan man ser den har man onekligen väldigt kul.

Role Models är inte en film som vill förmedla ett tungt och viktigt budskap. Det är en ganska enkel komedi med skön feel good-känsla. Men jag tycker att det är väldigt kul, bra och beundransvärt att de uppmärksammar att det finns olika typer av barn och ungdomar som har helt olika problem. De väljer inte den enkla vägen att göra problembarnen till husvagnsboende värstingar med missbrukande föräldrar, utan tillåter barnen att vara ganska komplicerade och unika.

Role Models är en hyfsat sevärd komedi. Den går att se tillsammans med familjen, och ändå ha kul åt. Jag tycker faktiskt att den kunde ha varit lite grövre och tagit ut svängarna mer, men man kan inte få allt. Det är kul att se Paul Rudd göra den bärande rollen i en Hollywoodkomedi med förhållandevis stor budget. Jag hoppas han får göra fler stora roller, för det förtjänar han verkligen.

Jag är beroende av filmer av den här typen, och som tur är lever vi i en tid då det produceras ganska många sevärda Hollywoodkomedier. Judd Apatow är lite av en gud för mig, och även om jag är väldigt intresserad av alla slags filmer är det ofta hans kommande filmer som jag är mest sugen på. Jag vet inte hur det kommer sig att ganska enkla komedier från Hollywood som egentligen inte har något viktigt att säga har fått en sådan stor betydelse för mig. Kanske för att jag gillar att skratta. Trailern för Apatows kommande film Smart People släpptes nyligen, och jag tycker att det ser väldigt bra ut. Där spelar Adam Sandlar mot Seth Rogen och om Apatow lyckas få ut det bästa ur dem, vilket jag inte tvivlar på, kommer det nog bli en fantastisk film. Trailern för Seth Rogens kommande film Observe and Report talar också för en väldigt rolig komedi. Två intressanta Hollywoodkomedier att se fram emot, alltså!

Vill du se mer med Paul Rudd kan jag också rekommendera den nya Adult Swim-serien Delocated. Det är en fiktiv dokusåpa om en familj som är med i ett vittnesskyddsprogram och flyttar till New York. För att de inte ska bli igenkända har de skidmasker på sig hela tiden. Det är otroligt bisarrt, och ganska kul. I det första avsnittet dyker Paul Rudd upp som sig själv, men han försvinner ganska snabbt från serien, på ett väldigt bisarrt och absurt sätt.

Om en månad kommer filmen I Love You, Man, där Paul Rudd gör huvudrollen, gå upp på bio i USA. Där spelar han mot Jason Segel, som vi känner (och älskar) sen tidigare. Att döma av trailern kommer det bli ännu en hyfsat rolig film, och ännu en triumf för Paul Rudd.



*Från Knocked Up där Paul Rudd gör sin hittills bästa roll.

söndag 22 februari 2009

Sex bra album, för lite tid

Det kommer väldigt mycket bra musik nu. Nästan för mycket. Det blir svårt att ta sig tid att lyssna på allt som man vill höra. Varje vecka kommer det flera nya album som kräver ens uppmärksamhet. Med internets hjälp har det blivit möjligt att vara helt uppdaterad på all ny musik. Det är både kul och lite stressframkallande. Idag tipsar jag om sex nya skivor som jag gillar skarpt. De flesta av dem finns på Spotify, se länkar efter respektive recension. Har du Spotify kan också lyssna på en spellista som jag har knåpat ihop med det bästa från dessa album.

Dark Was The Night – Blandade indieartister
Red Hot Organization är en internationell organisation som slåss mot HIV och AIDS med populärkultur som vapen. Här har de fått större delen av den amerikanska indieeliten att ställa upp. Resultatet är en riktigt mastig dubbel-CD fullmatad med bra låtar. Det är svårt att veta var ska man börja, och det bästa är nog att lyssna från början till slut. Bon Iver bidrar med en ny låt, Brackett, Wi, som känns väldigt bra och medryckande. Conor Oberst backas upp av Gillian Welch och tillsammans gör de en väldigt fin version av hans mästerliga låt Lua. Feist och Ben Gibbard gör en galet bra Train Song tillsammans. Dessutom får man höra Andrew Bird, Antony Hegarty, Cat Power, Grizzly Bear, Sufjan Stevens, Iron & Wine och många fler. Till och med José González gör en låt. Helheten känns bra, men kanske lite splittrad. Det är, som vanligt när det gäller skivor där flera artister medverkar, lite svårt att greppa allt. Jag hittar snabbt några låtar som jag kommer spela ofta under de kommande veckorna, men det mesta kommer jag nog aldrig lyssna på igen.

Lyssna på Spotify!

Öster om heden - Perssons Pack
Perssons Pack ska tydligen ha varit rätt stora under 90-talet. Det var innan jag hade snöat innan på popmusik, och har jag någonsin hört någon av deras låtar tidigare har jag glömt det. Nu, efter flera års tystnad, är de tillbaka och deras nya skiva Öster om Heden har fått väldigt positiva recensioner överallt. Lite överraskad fastnar jag får den här skivan direkt. Texterna är jordnära och soundet känns skönt och arbetarromantiskt. Det är riktigt bra, och jämförelserna med storheter som Eldkvarn och Bruce Springsteen är vettiga. Jag gillar Per Perssons röst. I gårdagens Aftonbladet kunde man läsa att han känner sig lite som ”The Ram”, och det känns väldigt träffande. Den här typen av musik är på något sätt väldigt svensk, och även om den hämtar inspiration från typisk amerikansk rock har jag svårt att tänka mig att den här musiken skulle kunna göras någon annanstans än i Sverige. På en av albumets bästa låtar, Stenad i Stockholm, sjunger Per Persson tillsammans med Annika Norlin. Jag har haft lite svårt för henne sedan hennes fruktansvärda Sommarprat i somras men efter den här låten är hon välkommen in i mitt musikliv igen. Skitbra!

Lyssna på Spotify!


Astral Weeks Live at the Hollywood Bowl – Van Morrison
Det har blivit väldigt populärt att gamla etablerade artister gör liveframträdanden där de spelar igenom sina mest klassiska skivor. Nu har turen kommit till Van Morrison. Astral Weeks är en av mina absoluta favoritskivor. Det finns få skivor som jag har älskat lika mycket som Astral Weeks och lyssnat lika intensivt på. Den här liveskivan är inspelad under två kvällar förra året. Med bara en repetition i ryggen ställer sig Van Morrison och hans band på scenen och genomför en fantastisk spelning. Låtarna är långa och utdragna och inlevelsen är total. Lyckligtvis är det en väldigt värdig spelning, och Van Morrison förstör inte någon av låtarna utan berikar snarare mästerverken med några nya infall och utsvävningar. Det låter verkligen fantastiskt, och jag skulle rekommendera vem som helst att börja en ledig dag med att lyssna igenom den här skivan. Man kommer i rätt stämning direkt. Det enda som fattas är att man inte får se showen, men tydligen ska den snart komma på DVD. Jag undrar när svenska band, som till exempel Eldkvarn, börjar ge liknande konserter. Det skulle ju vara extremt kul att höra Pojkar, Pojkar, Pojkar från början till slut med en 30 år äldre version av bandet.


Skaffa ny frisyr - Dundertåget

Det är inte varje dag man får höra bra rock på svenska. Jag älskar visserligen Håkan Hellström, men känner ibland att jag saknar lite skönt röjig gitarr-rock på svenska. Dundertåget är ett intressant band på flera sätt. Låtarna är skrivna av Stefan Sundström, en skön artist vars musik har varit närvarande under hela min uppväxt, men framförs av ett långhårigt och tight rockband. Längst fram vid micken står Robert ”Strängen” Dahlqvist från Hellacopters. Det låter mer vitalt och intensivt än något som vare sig Sundström eller Hellacopters har åstadkommit de senaste åren. Det kanske inte är den typ av musik som får igång mig i vanliga fall, men det finns onekligen några trevliga låtar här. Singeln Ifrån mig själv svänger ordentligt. Soundet känns väldigt bredbent och 70-tal, och det är kul att höra den här musiken med svenska – hyfsat välskrivna – texter. Låten Delad vårdnad (ska du ha spö) är på sitt eget sätt perfekt, och otroligt fin. Hela albumet finns på bandets MySpace-sida och för ett band som Dundertåget känns det som ett väldigt självklart val och ställningstagande att göra albumet tillgängligt för alla. De står på folkets sida, och gör musik för vanliga människor. Dundertåget är långhåriga och har hjärtat på rätta stället. Det är omöjligt att inte gilla dem och jag tror att de kan vara väldigt kul att se live. Och dessutom är Skaffa ny frisyr är fantastisk skivtitel.

Lyssna på Spotify!


War Child presents Heroes – Blandade artister
Liksom Dark Was The Night är det här en välgörenhetsskiva, den här gången är det barn i krigsdrabbade länder som ska hjälpas. Konceptet är småkul: legendariska musiker låter en ung och lovande artist göra en cover på någon av deras klassiska låtar. Beck gör Bob Dylan, Franz Ferdinand gör Blondie, Duffy gör Paul McCartney, The Kooks gör The Kinks och så vidare. Lily Allen gör en halvtråkig cover av den fantastiska Clash-låten Straight to Hell. Mick Jones är också med på ett hörn och att låten inte blev bättre känns väldigt konstigt. Det hade ju kunnat bli så bra. Men det finns några andra av dessa coverversioner som helt klart är värda att lyssna på. Bäst är nog Becks cover på Dylans Leopard-Skin Pill-Box Hat och Rufus Wainwrights Brian Wilson-medley. The Hold Steady gör en fin version av Springsteens Atlantic City, som låter oväntat bra. Tyvärr är det få av de här artisterna som lyckas göra covers som tillför originallåtarna något. Det är alltid problematiskt att göra bra covers på sådana här genomklassiska pop- och rocklåtar.

Lyssna på Spotify!

Walking on a Dream - Empire of the Sun
Fy fan, vad fult! Omslagsbilden till Empire of the Sun’s album är allt det fula och smaklösa från 80-talet koncentrerat i en 12x12 centimeter stor bild. Det är fruktansvärt. Omslagsbilden är fult airbrushad och softad på samma sätt som de där fula affischerna och väggprydnaderna man kan köpa på marknader av det sämre slaget. Bilder som de här får mig att gå omvägar och hade det inte varit för all fin kritik hade jag aldrig lyssnat på Empire of the Sun. Helt oväntat är det ganska välkomponerad pop. ”Inte riktigt min stil”, skulle jag nog kunna säga, men jag låter bli. Singeln Walking on a Dream är en given hit, och de andra låtarna är musik som gör sig väldigt bra när man städar. Det är glatt och airbrushat, inte överdrivet bra, men helt klart värt att kolla upp om du letar efter hyfsat fräsch pop. Hela albumet verkar finnas på bandets MySpace. Det är helt klart ett hedervärt initiativ från deras sida.

lördag 21 februari 2009

Finpops stora Sean Penn-special


Sean Penn var en av de första skådespelarna som verkligen fick mig att reflektera över skådespelet som konst. Han går alltid in för sina roller och närvaron är alltid total. Sean Penn blev snabbt en av mina favoriter och jag har aldrig sett honom göra en dålig roll. Imorgon är det dags för Oscarsgalan. Sean Penn är nominerad för Bästa manliga huvudroll för sin fantastiska roll som gayrättsaktivisten Harvey Milk i filmen Milk (som har svensk biopremiär på fredag). Mitt intresse för Sean Penn har alltid varit stort och lagom till Oscarsgalan har jag läst en bok om honom. Den heter Sean Penn: His life and times och är skriven av Richard T. Kelly. En underlig titel kan tyckas, då Sean Penn lär fortsätta leva och göra stora roller många år framöver, men det är en bok som verkligen går på djupet om Sean Penn, både som privatperson och skådespelare.

Sean Penn: His life and times är en ”oral biography”. Det betyder att den är baserad på intervjuer med Sean Penn själv och människor som känner och har jobbat med honom. Det är många kända skådespelare och regissörer som jag verkligen beundrar som uttalar sig, vilket förstås gör läsningen roligare. Jack Nicholson, Benicio Del Toro, Woody Harrelson, Kevin Spacey, Susan Sarandon och Woody Allen är bara ett fåtal av de som har intervjuats. Boken går igenom Sean Penns liv och alla hans filmer, fram till 2004 då boken skrevs, vilket innebär att alla de lysande filmer som Penn har gjort de senaste åren inte omnämns. Återigen kan det tyckas konstigt att skriva en så omfattande biografi om någon som är i mitten av sin karriär, men om man bortser från det är ”His life and times” en hyfsad biografi för de som älskar Sean Penn.

Mest intressant är det att läsa om Sean Penns ungdom och hur han slog igenom som skådespelare. Tydligen har Penn aldrig klarat av att göra auditions. Han ställer sig bara på scenen och tittar ner i marken och mumlar. Den enda anledningen till att han fick roller var att han kände rätt människor. När han väl hade börjat landa stora roller var det förstås inget problem för honom att fortsätta få roller. Alla hade insett att han var ett geni och en suverän skådespelare. Sean Penn började tidigt leva sig in i sina roller totalt. Även i hans tidiga filmer absorberades han helt och hållet av rollen, och levde som sin roll även utanför filminspelningen. När han gjorde Bad Boys 1983 filade han ner sina tänder och skaffade sig en riktig tatuering. Allt detta för att komma in i rollen som ungdomsbrottsling. Lite extremt kan tyckas, men det funkade ju onekligen mycket bra.

Sean Penn har också haft ett häftigt och omtumlade privatliv. När han var yngre hankade han sig fram på olika teatrar och hade inget eget boende. På 80-talet var han tillsammans med både Madonna och Bruce Springsteens syster (wow!). Han var våldsam och hade rykte om sig att vara en riktig bad boy. Vi får läsa mycket om hur Penn bestämde sig för att börja regissera egna filmer och även en hel del om hans politiska engagemang. Det konstigaste som man får läsa är att Sean Penn vid ett flertal tillfällen har boxats med Bob Dylan. Jag föreställer mig Dylan i shorts och boxhandskar och ler.

Sean Penn: His life and times känns ofta som en bakom kulisserna-dokumentär för samtliga av Sean Penns filmer. Filmerna beskrivs grundligt, många medarbetare uttalar sig och har du inte sett filmerna ska du nog akta dig. De spoilar nämligen sönder varenda liten detalj i filmerna, och avslöjar slut och budskap. Jag tycker inte det är särskilt kul att läsa dessa delar av boken, och i längden blir det väldigt tröttsamt. Jag har liksom redan insett att Sean Penn är en fantastisk skådis. Det är ju därför jag läser boken. ”His life and times” är bitvis underhållande och läsvärd, men du kan lika gärna läsa samma saker på Wikipedia, i ett betydligt kortare och mer lätthanterligt format.

Sean Penn har gjort många oförglömliga filmer och här nedan har jag listat mina fem Sean Penn-favoriter:

Fast Times at Ridgemont High
Häftigt drag i plugget (ännu en lysande svensk 80-talstitel) från 1982 satte standarden för den moderna high school-filmen. Det är en klassiker i genren, och en av de bästa amerikanska ungdomsfilmerna som har gjorts. Den är lättsam men samtidigt allvarlig. Cameron Crowe skrev boken som filmen bygger på efter att han hade gått undercover på en amerikansk high school. Den är väldigt ärlig, och allra bäst är den när Sean Penn dyker upp i bild. Han spelar den ständigt stenade surfaren Jeff Spicoli (bilden ovan). Det var Sean Penns stora genombrott och han gör verkligen en fantastisk prestation. Utan Spicoli hade vi nog sluppit de flesta stonerfilmer, vilket hade varit väldigt skönt, men det är svårt att inte älska honom. Sean Penn levde själv det slappa surfarlivet under inspelningen och lär själv ha kommit på många av Spicolis klassiska one-liners. ”Awesome! Totally awesome!”

The Assassination of Richard Nixon

The Assassination of Richard Nixon är 95 minuter enastående skådespel med Sean Penn. Han gör en av sina mest imponerande roller, och han gör den bättre än vad någon annan hade kunnat göra. The Assassination of Richard Nixon är mörk, obehaglig och sorglig. Jag såg den på bio och när jag kom ut från biografen var jag väldigt omskakad.

Sweet and Lowdown
Jag skrev en hyllande blogg om den här fantastiska Woody Allen-filmen för några veckor sedan. Det är ett absolut måste för alla som gillar gitarrmusik, suveränt skådespel och sköna skrönor.

I am Sam
I am Sam är en av Sean Penns mest udda roller. Han spelar en utvecklingsstörd man som riskerar att förlora sin dotter. Han är nämligen som en sjuåring i huvudet och kan, enligt myndigheterna, inte ta hand om sin dotter längre. Sean Penn lyckas spela utvecklingsstörd på ett väldigt trovärdigt sätt. Han är verkligen fantastisk i rollen. Kroppsspråket och sättet han läser sina repliker är i en klass för sig. I am Sam känns ibland lite för sockersöt och som jag har förstått det var det meningen att filmen skulle vara lite djärvare och mer utmanande, men filmbolaget satte stopp för det. Det är fortfarande en riktigt bra film, men med en mer avancerad story och annan framställning hade det kunnat bli ännu bättre.

Into the Wild

Sean Penn har regisserat flera filmer och de är alla sevärda. Allra bäst är hans senaste film, Into the wild, som är en underbar film. Sean Penn har aldrig regisserat några kommersiella och lättsamma filmer. Hans filmer har alltid ett budskap och kräver lite av tittaren. Ingen av hans filmer har varit några succéer men Penn fortsätter ändå skriva nya manus. Han vet nog att det han gör är riktigt bra, och så länge som mästare som Jack Nicholson ser upp till ens filmer finns det ingen anledning att sluta. Det finns inget som är dåligt med Into the Wild. Skådespelet, regin, fotot, soundtracket, storyn och allt det andra samspelar på ett fantastiskt sätt. Emile Hirsch som spelar huvudrollen i Into the Wild spelar mot Sean Penn i Milk, och det är väldigt kul att se dem tillsammans. Jag tror att Penn ser sig själv i Hirsch, och jag misstänker att Hirsch har en lång och spännande karriär framför sig.



SvD, DN

fredag 20 februari 2009

Bra svensk film

Ända sedan jag lärde mig att läsa undertexter har jag varit misstänksam till svensk film. Varför ska man se svenska filmer när de i bästa film är hyfsade kopior av amerikanska filmer? Svenska filmer brukar vara antingen misslyckade prettoprojekt, massproducerade deckare eller Helena Bergström-katastrofer. De senaste åren har det mest snackats om de fruktansvärda Arn-filmerna och när utdaterade Lukas Moodysson-filmer får orimligt mycket uppmärksamhet är det inte konstigt att man vänder sig bort från svensk film. Därför blir jag väldigt överraskad när två av de bästa filmerna jag har sett den senaste tiden är nya svenska filmer. I båda fallen hade jag väntat mig tråkiga och väldigt mediokra filmer som enbart fått hyfsad kritik för att de är gjorda i Sverige av svenskar. Men det visade sig att det är två riktigt bra filmer, som mycket väl klarar av att stå på egna ben.

Maria Larssons eviga ögonblick
Jan Troell är onekligen en av de stora svenska filmregissörerna. Han har en lång karriär med många stora filmer bakom sig. Av någon anledning hade jag fått för mig att Maria Larssons eviga ögonblick skulle vara en plågsamt seg och pretentiös film. Oj, vad fel jag hade! Från början till slut är det här en fantastisk film, och när eftertexterna börjar rulla är jag mållös. ”Fan, vad bra!”, tänker jag. Berättelsen om arbetarklasskvinnan Maria Larsson som lever kring förra sekelskiftet och i smyg lär sig att fotografera är väldigt bra. Den skildrar en intressant tid i Sveriges historia, och den gör det på ett lysande sätt. Skådespelarna är fantastiska och särskilt Maria Heiskanen som gör huvudrollen är otroligt bra. I vanliga fall brukar jag ha svårt för Mikael Persbrandt men även han gör en grym rollprestation i den här filmen. Han spelar sin vanliga roll, men han gör den bättre och med mer inlevelse än någonsin tidigare. Bilderna är väldigt vackra och jag blir väldigt berörd av hela filmen. Flera gånger villa jag pausa och göra en tavla av det som syns på TVn. Maria Larssons eviga ögonblick är en stark och gripande film, som alla borde uppskatta. Lite oväntat får jag There Will Be Blood-vibbar flera gånger under filmen, vilket rimligtvis borde betyda att det är en lysande film. Jag förstår verkligen varför Maria Larssons eviga ögonblick tog hem de flesta av de tunga Guldbaggarna. Det var väldigt välförtjänt, och det var länge sedan jag såg en svensk film som var lika tillfredsställande som den här. Maria Larssons eviga ögonblick är en film som gör mig glad och hoppfull över svensk film.

Patrik 1,5
Patrik 1,5 är Ella Lemhagens återkomst. Hon gjorde flera filmer som var populära när jag var yngre, och hon pissade in sitt eget lilla område av Filmsverige. Det har varit hyfsat tyst om Ella Lemhagen de senaste åren men med Patrik 1,5 har hon gjort en sympatisk och mysig film. Patrik 1,5 är inte någon Maria Larssons eviga ögonblick. Det är en lättsam feel good-film som inte försöker vara mer än vad den är. Filmen handlar – som du säkert redan vet – om ett bögpar som har flyttat in i ett väldigt svennigt villaområde. De vill adoptera ett barn och ett missförstånd gör att de får en 15-åring med struligt förflutet på halsen. Det är upplagt för kulturkrock på flera håll, och filmen är väldigt förutsägbar. När det gäller den här typen av film spelar förutsägbarheten ingen som helst roll, utan det är snarare än förutsättning för att filmen ska fungera. Skådespelarna är bra och Gustaf Skarsgård övertygar som den snälla läkarbögen. Det är något speciellt med att se straighta män kyssa varandra på film, och här känns den homosexuella relationen väldigt trovärdig och äkta. Jag gillar att homosexualiteten är så avdramatiserad. Ella Lemhagen gör ingen stor grej av att huvudpersonerna är homosexuella och inte ens bifigurerna är särskilt fördomsfulla. De flesta fördomarna står nog publiken för. Patrik 1,5 känns lite som en film baserad på Nick Hornby-bok blandat med den sköna suburbsatiren från Edward Scissorhands. För mig betyder det att Patrik 1,5 är en väldigt trevlig och sevärd film. Att den bästa feel good jag har sett den senaste tiden skulle vara producerad i Sverige hade jag aldrig väntat mig, men så är det.

torsdag 19 februari 2009

M. Ward är fortfarande ensam och älskvärd


Den amerikanska folkrock-indiescenen är väldigt spännande, och förmodligen den enda musikrörelse där det mesta känns bra och intressant. De olika artisterna samarbetar ofta med varandra, och en som har samarbetat med de flesta är Matt Ward. Ändå låter han nästan alltid jobbigt ensam och utanför. Hans musik är sällan glad och hoppfull. M.Ward sjunger ofta om ensamhet och spruckna drömmar, men det finns alltid något medryckande och värmande där. Jag lärde känna M. Ward som gästartist hos andra band jag gillade. Bland annat var han med på Jenny Lewis fantastiska cover av Traveling Wilburys Handle with Care, och han har flera gånger backat upp Bright Eyes. Självklart blev jag intresserad av att höra mer av M. Ward och hans album Post-War snurrade ganska frekvent hos mig under hösten 2006. Dock tycker jag aldrig att han varit lika bra solo som när han spelar tillsammans med andra. I somras blev jag tokförälskad i hans projekt She & Him där han sjunger och spelar tillsammans med Zooey Deschanel. Jag utnämnde albumet, Volume One, till ett av årets bästa album. I den isigaste och kyligaste februari som jag någonsin har upplevt är M. Ward passande nog tillbaka. Det nya albumet heter Hold Time, och musiken känns väldigt bekant.

Man känner igen M.Ward direkt. Han sjunger på ett speciellt sätt, lite hest och viskande som om han hade försökt äta sågspån. Rösten är skön och mysig, och han lyckas plocka på gitarren på ett eget sätt trots att alla andra sing-songwriters genom tiderna också har suttit och plockat på sina gitarrer. Han hämtar inspiration från populärmusikens hela historia och hans influenser verkar sträcka sig lika långt tillbaka som Bob Dylans. Att lyssna på M. Ward är lite som att lyssna på Theme Time Radio Hour men han lyckas också blanda det uråldriga med något nytt och unikt. Han gör några covers på Hold Time, men de känns fräscha och nya. På två låtar backas han upp av Zooey Deschanel och de är verkligen grymma tillsammans. De gör en cover på Rave On, den gamla 50-tals låten av Sunny West som blev en banbrytande rockklassiker när Buddy Holly spelade in den, och de får den att låta fantastiskt. Han gör också den gamla countrylåten Oh Lonesome Me och där får han hjälp av Lucinda Williams whiskeyhesa stämma. De egna låtarna är också bra. M. Ward sjunger om ensamhet på ett sätt som gör en glad och hoppfull. Melodierna är fina och texterna är väldigt välskrivna. Även om det känns som att man har hört det här många gånger tidigare känns det också som att M. Ward har gjort sitt hittills bästa album. Han hittade formen tidigt men det är kanske först nu som han har växt in i sin roll helt och hållet.

I helgen såg jag en filmad konsert med Bright Eyes från 2004. Det var en fantastisk spelning och Conor Oberst sjöng och spelade med en intensitet och glöd som man sällan ser nuförtiden. M. Ward var med under halva konserten och då blev det om möjligt ännu bättre. Det blir väldigt påtagligt att M.Ward gör sig allra bäst när han backar upp (eller backas upp av) någon annan. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att han är en dålig eller ointressant artist, för det är han verkligen inte, men han blir många gånger bättre när han gör duetter eller samarbetar med andra artister. Han verkar delvis ha insett det själv, och det är de låtar på Hold Time som han gör tillsammans med andra som är bäst och mest medryckande.

2009 har verkligen börjat bra. Åtminstone när det gäller musik. Jag tycker det kommer flera intressanta album varje vecka och även om jag lyssnar på musik flera timmar varje dag känns det som att det är svårt att få tiden att räcka till. Om man vill kan man - för första gången på mycket länge - lyssna enbart på helt ny musik med behållning. Det är både kul och skrämmande. Årets hittills bästa album har kommit från etablerade artister och jag väntar spänt på ”årets debutant”. Hold Time placerar sig genast bland de bästa albumen just nu, och jag har svårt att tro att det kommer komma någon bättre amerikansk ”folkindie” under året.

Lyssna på Hold Time på Spotify!



DN, DN-intervju, SvD

tisdag 17 februari 2009

Sjunk – Junot Díaz


Oscar Waos korta förunderliga liv var fantastiskt bra. Kan någon bok kännas bra och intressant efter den omtumlande läsupplevelsen? Några dagar efter att Oscar hade lämnat mig kände jag mig sugen på mer. Författaren Junot Díaz enda tidigare bok, novellsamlingen Drown från 1996, finns utgiven på svenska, och det var förstås det enda jag kunde tänka mig att läsa. På svenska heter den Sjunk, och jag hittade den på mitt stadsbibliotek. Även om Sjunk inte är lika fantastisk som Oscar Waos korta förunderliga liv är det en av de starkaste novellsamlingar som jag har haft nöjet att läsa.

Sjunk är inte en särskilt lång bok. Den klockar in på blygsamma 170 sidor och består av tio noveller. Som novellsamling är den intressant. De flesta av karaktärerna återkommer i flera noveller och helheten känns nästan som en roman. Oscar Waos korta förunderliga liv var inte på något sätt en lättsam bok, men Sjunk är flera gånger mörkare. De här novellerna är våldsamma, otäcka och snuskiga men skildrar på samma lysande sätt livet för invandrarungdomar i USA.

Berättaren i Oscar Waos korta förunderliga liv heter Yunior och är till skillnad från Oscar Wao en ganska självsäker och cool dominikansk kille som inte har några som helst problem med tjejer. Den mest framträdande karaktären i Sjunk, och berättaren i många av novellerna, heter också Yunior. Jag vill gärna tänka att det är samma kille, och det är inte svårt att föreställa sig att Yunior är en självbiografisk figur. I de olika novellerna får vi följa Yunior när han bor i det fattiga Dominikanska republiken och leker våldsamma lekar, men också när han och familjen har tagit sig till USA och bor i ett ghetto. Vi får följa med Yunior när han åker på släktkalas och han lär läsaren ”Hur man gör när man ska träffa en tjej (mörk, svart, vit eller halvblod)”. Det är intressant och träffsäkert, och man får en bild av hur det är för immigranter som kommer till USA och hankar sig fram på lågbetalda jobb. Vi får också stifta bekantskap med knarklangare, en ung kille som jobbar med att montera biljardbord och några andra. En av de mest intressanta karaktärerna är en liten dominikansk kille som har fått ansiktet uppätet av en gris. Han tvingas bära mask och drömmer om att bli en wrestler. Snart ska han åka till USA för att få sitt ansikte opererat. I en av novellerna får vi följa Yunior och hans brorsa när de trakasserar och misshandlar den stackars maskbeklädda pojken och i en annan novell är det samma pojke som berättar om sin vardag. Den bästa novellen är den avslutande Negocios som också är den mest omfattande novellen. Den skildrar hur Yuniors pappa lämnar familjen i Dominikanska Republiken och tar sig till USA. Där tar han det ena skitjobbet efter det andra, lär sig engelska, och drömmer om att kunna ta dit familjen. Det är inte något smickrande porträtt av fadern som målas upp, men man får ändå förståelse för varför den fattiga immigranten gör som han gör.

Junot Díaz är en otroligt duktig författare. Han har den perfekta känslan och lyckas på ett träffsäkert och gripande sätt återge talspråk och tragiska livshistorier. Jag tycker dock inte att språket känns lika fulländat som i Oscar Waos korta förunderliga liv, och det märks att Díaz utvecklades under de elva år som det tog att skriva den boken. Precis som i ”Oscar Wao” har Díaz slängt in en massa spanska ord överallt, men till skillnad från den boken avslutas den här novellsamlingen med en ordlista. Visst är det bra att man kan förstå allt som sägs men samtidigt förstör det lite av känslan att man står utanför och bevittnar människorna som skildras. Jag gillade att man inte riktigt förstod allt i ”Oscar Wao” och att vissa ord var oförståeliga innebar att man tvingades tänka på ett annat sätt. Ungefär som när man läser romaner på ett främmande språk och inte förstår enstaka ord. Fantasin får jobba och man förstår nästan alltid vad som menas i sammanhanget ändå. Sjunk är given läsning om du gillade Oscar Waos korta förunderliga liv. Det tar inte lång tid att ta sig igenom Junot Díaz samlade verk, och den energi du lägger på hans böcker får du tillbaka mångfalt. Han är en av de mest intressanta författarna just nu och jag hoppas verkligen inte att det dröjer elva år tills hans nästa bok kommer.

söndag 15 februari 2009

Scrubs återkomst


När jag började titta på Scrubs gick serien under namnet Första Hjälpen, och visades på halvdåliga sändningstider på TV3. Det var en småmysig serie med skön humor, men serien hade ännu inte blivit särskilt populär. Sedan hände Garden State. Zach Braff blev en världskändis och han blev hypad på ett helt orimligt sätt. Garden State var en stabil film, men inte mycket mer. Det var början på en ny våg av indiefilmer, och det var svårt att inte bli lite frustrerad på Zach Braff. Scrubs växte sig till något stort – åtminstone i Sverige – och blev en given mainstreamfavorit. Att serien blev stor här kanske inte är så konstigt. Humorn är ofta enkel men samtidigt smart, och det är lätt att fastna för karaktärerna. Det känns väldigt svenskt, men är bättre än det mesta som producerats i humorväg i Sverige. De första säsongerna av Scrubs var sevärda och underhållande, men serien började dala kraftigt för några år sedan. Skämten återanvändes och karaktärerna utvecklades aldrig. Den senaste säsongen var fruktansvärd, men av någon anledning led jag mig igenom varje avsnitt. Att Scrubs lades ner var ingen överraskning, och jag kunde lättad andas ut.

Samtidigt som jag var lite glad över att Scrubs hade lagts ner var det ju lite tråkigt att serien aldrig fick något värdigt slut. Det var det fler som tyckte och Scrubs återuppstod snabbt. Istället för att sändas på NBC där serien tidigare hade visats tog kanalen ABC över. Produktionskostnaderna drogs ner och avsnitten spelades in på kortare tid. För att göra det ännu billigare skulle en av huvudkaraktärerna vara frånvarande i två avsnitt var. Mina förväntningar var inte särskilt höga efter att ha hört de nyheterna. Att jag började titta på de nya avsnitten berodde främst på att jag inte hade något bättre för mig, men jag blev glatt överraskad!

Scrubs åttonde säsong är bättre än vad serien har varit på flera år. Även om serien fortfarande är i svennigaste laget är det bitvis riktigt kul och alltid sevärt. Äntligen känns det motiverat att se Scrubs igen. Hittills har två avsnitt visats varje vecka vilket betyder att det redan – efter en dryg månad – har sänts tio avsnitt. De nya avsnitten varierar givetvis i kvalitet, men övergripande är det väldigt underhållande. Kanske beror kvalitetshöjningen på att Zach Braff har skaffat skägg. Säsongens andra avsnitt, My Last Words, är ett av de bästa Scrubsavsnitt jag har sett med sin lågmäldhet och nedtonade humor. Jag är visserligen glad över att Scrubs har fått en nytändning men jag hoppas verkligen att serien avslutas efter den här säsongen. Zach Braff har sagt att det här är hans sista säsong, och fortsätter de producera serien efter hans avhopp blir nog resultatet fruktansvärt. Zach Braff är Scrubs. Det ska bli kul att se vad han tar sig för efter Scrubs. Det känns som att hans dagar är räknade, men det skulle vara kul om han kunde följa upp Garden State på något sätt. Jag tror tyvärr att sannolikheten är hög att han främst kommer dyka upp i halvdana romantiska komedier direkt för DVD.

lördag 14 februari 2009

Finpop uppmärksammar Valentindagen


”Kärlek är för dom”, sjunger Thåström på sin nya singel. Jag är beredd att hålla med. Idag är det Alla hjärtans dag och jag har namnsdag. De flesta jag känner tycker att Alla hjärtans dag är en konstruerad och kommersiell högtid. De hatar firandet av den 14e februari lika intensivt som Green Goblin hatar Spider-man. Jag är beredd att hålla med där också, men å andra sidan känns det mesta i det här samhället kommersiellt och konstruerat i konstiga syften. Jag har egentligen inget emot Valentindagen och därför uppmärksammar jag dagen med att lista tio kärlekshistorier på film som jag tycker särskilt mycket om. Puss!

Harold and Maude
Kärleken vet inga åldersgränser och i den här tänkvärda och fantastiskt roliga filmen blir en ung deprimerad man kär i en livsglad äldre kvinna. Det är en av de bästa kärlekshistorier som har filmatiserats och en av mina absoluta favoritfilmer. Jag har skrivit om Harold and Maude och regissören Hal Ashby tidigare här på Finpop, för den som är intresserad av att veta mer.

När Harry träffade Sally

När Harry träffade Sally är ett mästerverk i genren romantiska komedier. Det är på många sätt den perfekta romantiska komedin och innehåller fler klassiska scener än någon annan romcom. Den är rolig och smart, och har till skillnad från de flesta andra filmer i genren något att säga. Billy Crystal och Meg Ryan gjorde sina livs roller, och det finns många anledningar att se – och se om – den här filmen.

The Apartment

Jack Lemmon och Shirley MacLaine (som ses på bilden ovan) är det perfekta filmparet och The Apartment (Ungkarlslyan) är både rolig och sorglig. Trots att den gjordes redan 1960 känns den fräschare och smartare än de flesta moderna romantiska komedierna. Billy Wilder gjorde många bra filmer och det här är en av hans bästa. Den är till och med bättre än superklassikern Some Like It Hot (I hetaste laget). I Finpops gryning skrev jag mer om The Apartment, om du skulle vara intresserad av att läsa mer.

Knocked Up
Knocked Up är en fantastisk film. Sen den kom har jag sett den så många gånger att jag börjar kunna dialogerna utantill. Det finns egentligen inget som är dåligt med filmen. Judd Apatow fick med den här filmen sitt stora genomslag, och jag har svårt att tro att han någonsin kommer kunna göra något bättre. Storyn är enkel, karaktärerna är älskvärda och dialogen är underbar. Till och med soundtracket rockar sönder det mesta. Jag är väldigt förväntansfull på Apatows nästa film Funny People, med Adam Sandlar och Seth Rogen i huvudrollerna, som kommer i sommar. En del av er har säkert invändningar om att Knocked Up inte är särskilt romantisk, men där håller jag inte med. Det är kanske 2000-talets finaste kärleksfilm.

The Wedding Singer
The Wedding Singer är en av de filmer som jag har sett flest gånger. Jag uppskattar att jag har sett den mer än tio gånger. Varför vet jag inte riktigt, men jag kan ändå tänka mig att se den igen. Adam Sandlar har sällan varit bättre, Drew Barrymore har aldrig varit sötare och mer älskvärd och de fula frisyrernas 80-tal har aldrig skildrats på ett roligare sätt. Dessutom får man en fin och mysig kärlekshistoria.

En kärlekshistoria

En kärlekshistoria är min pappas favoritfilm. Han pratar ofta om hur fantastisk den är, och även om jag inte håller den lika högt finns det onekligen kvaliteter här. En kärlekshistoria är en lysande tidsskildring och en snyggt filmad skildring av den första kärleken. Den innehåller några riktigt roliga scener och det är utan tvekan Roy Anderssons bästa film. Dessutom vore det fel av mig att inte ha med den här filmen på en lista över fina kärlekshistorier på film.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Michel Gondry och Charlie Kaufman är två giganter men de har aldrig gjort något bättre än Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Den är vild, vacker, insiktsfull och smart och det är aldrig något problem att hänga med i handlingen. Eternal Sunshine of the Spotless Mind handlar kanske inte nödvändigtvis om lycklig kärlek, men det är en omtumlande kärlekshistoria och slutar ganska hoppfullt ändå. Jim Carrey har sällan varit bättre och Kate Winslet är som vanligt riktigt bra.

Lost in translation

Varken Bill Murray eller Scarlett Johansson har någonsin varit bättre, och Sofia Coppola kommer nog aldrig göra en bättre film. I Lost in translation föll alla bitar på plats och det resulterade i en fantastisk film. Den är rolig, vacker och tänkvärd. En film att se och se om många gånger.

Walk the line
Walk the line är inte bara en av de bästa rockfilmerna som har gjorts, utan också en gripande kärlekshistoria. Johnny Cashs kärlek till June Carter är både fascinerade och gripande, och är en av de främsta drivkrafterna i filmen. Walk the line bjuder alltså på den renaste rockmusiken och kärleken man kan tänka sig.

Lonesome Jim
En ung man återvänder hem till den lilla småstaden. Han är väldigt deppig och den främsta anledningen till att han kommer hem är att han ska få utrymme att bryta ihop helt och hållet. Trots att verkligheten är grå och deprimerande lyckas han hitta en trevlig tjej, och kanske är framtiden inte så mörk som han trott. Lonesome Jim är amerikansk indiefilm av den finaste sorten. Det är den bästa filmen som Steve Buscemi har regisserat och Casey Affleck är riktigt bra i huvudrollen. Liv Tyler spelar kvinnan som han förälskar sig i, och det utvecklar sig till en ganska fin – och lite bittersweet – kärlekshistoria.


Dessutom tycker jag att du borde se veckans avsnitt av 30 Rock. Det heter St. Valentine’s Day och är både roligt och tematiskt.

torsdag 12 februari 2009

A Wild Sheep Chase – Haruki Murakami


En ung man ser en valpenis på en utställning och inser att han inte är en val. Några år senare är han tillsammans med en kvinna som har de mest perfekta öron. Hon påstår att öronen är döda, men vad som menas med det är inte riktigt klart. Mannen jobbar på en liten reklambyrå och får en dag ett märkligt uppdrag av en ännu märkligare man. Han ska hitta ett mystiskt får som har försvunnit. Om han inte hittar fåret inom en månad kommer den märkliga mannen förstöra hans liv. Han börjar leta efter fåret tillsammans med sin flickvän (hon med öronen) och sökandet tar dem till Dolphin Hotel där fårprofessorn gömmer sig i ett rum. De får ett tips om att fåret har setts i en avlägsen by och beger sig dit. Det verkar som att mannens gamla vän Råttan är inblandad i denna mystiska historia, och allt känns väldigt underligt.

Jag börjar kunna Haruki Murakami. Det här är min tionde Murakamibok och jag älskar fortfarande hans fascinerande berättelser. Men jag måste erkänna att jag har lärt mig alla hans knep och litterära drag. Även om jag uppskattar att läsa hans böcker är det inte längre lika kul och spännande som när jag precis hade upptäckt honom. Under läsandet av A Wild Sheep Chase är känslan av déjà vu väldigt påtaglig. Alla Murakamis vanliga ingredienser finns här. Läsaren belönas med mystiska händelser, apatiskt sex, populärkulturella referenser och vardagliga samtal kryddat med underfyndig humor och underbart språk. Det är bra och underhållande, men får nog ändå ses som den tråkigaste Murakamibok jag har läst hittills. Den innehåller allt jag vill ha ur en roman av Murakami men är inte lika fascinerande, intressant eller välskriven som hans bästa böcker. Däremot är det intressant att A Wild Sheep Chase är en av de första romanerna Murakami skrev. Den skrevs redan 1982 och Murakami var då en ung författare. A Wild Sheep Chase är den tidigaste Murakamiromanen som finns utgiven på engelska - det påstås att Murakami själv inte vill att de två tidigare romanerna ska säljas - och det är fascinerande att så många bitar redan då hade fallit på plats. Här finns till och med en katt som har en ganska betydelsefull roll. Man får dock intrycket av han ännu inte hade hittat den rätta tonen, och ibland känns boken lite trevande i sina beskrivningar av människor och händelser. För att få en bild av hur Haruki Murakami skrev i början av sin karriär är alltså A Wild Sheep Chase en väldigt läsvärd och intressant roman.

För några veckor sedan recenserade jag Murakamiboken Dance Dance Dance som är en uppföljare till A Wild Sheep Chase. De två böckerna har en del gemensamma karaktärer och händelser, men kan utan problem läsas helt fristående. Inget blir tydligare av att läsa båda böckerna utan allt blir snarare mer mystiskt ju mer man läser. Som vanligt får man inga svar på gåtorna, men däri ligger också en stor del av charmen och magin i Murakamis böcker. Jag tycker att Dance Dance Dance är bättre på alla sätt, och skulle rekommendera den framför A Wild Sheep Chase.

A Wild Sheep Chase är den avslutande delen i Murakamis ” Trilogy of the Rat” som jag förmodligen aldrig kommer få läsa i sin helhet. De två första delarna i trilogin gavs ut i på engelska i en liten upplaga och är idag i princip omöjliga att få tag på. Den andra delen i troligin, Pinball, 1973, säljs på Ebay för nära 3000 kronor. Om någon snäll läsare känner sig manad att sponsra mitt Murakamiläsande vet ni alltså vad som skulle göra mig glad.


Finpop är förmodligen den svenska blogg som har skrivit mest om Murakami och här hittar du flera recensioner av Murakamis mindre kända böcker:
Dance Dance Dance, Blind Willow, Sleeping Woman, Hard-boiled Wonderland and the End of the World, Sputnik Sweetheart

onsdag 11 februari 2009

Snake och jag


När jag var liten fick jag sällan sitta uppe och se på TV. Jag fick nöja mig med barnprogrammen och var tvungen att gå och lägga mig när de spännande sakerna drog igång. Ibland lyckades man tigga till sig några extra minuter framför TVn. En del bilder etsade sig fast och har stannat kvar. En sådan bild är bilden av Kurt Russell i tight linne och fluffig 80-talsfrisyr. Och med en lapp över ögat! Jag minns hur cool jag tyckte att Snake Plissken var. Han var all manlighet i världen koncentrerad i en enda liten muskulös kropp. Stenhård attityd, sköna repliker och den coolaste klädstilen jag då hade sett. Mitt första möte med Snake varade bara några minuter och sen tvingades jag i säng.

Jag kunde inte släppa bilden av den här mannen, och fick av en kompis höra att filmen som jag hade sett en snutt av hette Flykten från New York. Självklart ville jag se hela filmen, och när jag en dag kom över ett inspelat VHS-band med filmen (den andra halvan av bandet innehöll den betydligt mindre coola Välkommen Mrs. Doubtfire) var min lycka gjord.

När jag äntligen fick se hela Flykten från New York, var det flera år av förväntningar som sattes på prov. Jag blev besviken på filmen. Den var läskig och obehaglig, och jag minns att jag mådde lite dåligt av att se den. Speciellt den väsande killen med lustig frisyr, som idag mest framstår som väldigt komisk gjorde mig livrädd. Jag antar att jag var för ung för att till fullo kunna uppskatta och ta in Snakes coolhet.

Några år senare fick en kompis – som var inne i en intensiv John Carpenter-period – mig att se filmen igen. Den här gången var det helt annorlunda och jag älskade varje minut av filmen. Jag insåg hur förbannat töntig filmen faktiskt är, samtidigt som det också var en av de coolaste filmerna jag hade sett. Det töntiga och löjliga kanske är en förutsättning för att den ska vara cool och häftig. Jag började droppa Snake Plisskens one-liners i tid och otid (mest otid) och de som inte hade sett filmen (det vill säga de allra flesta) tyckte nog att jag var helt dum i huvudet.

I helgen fick jag för mig att jag skulle se Flykten från New York igen. Det var flera år sen sist, men jag insåg direkt att jag fortfarande älskar den. Min kärlek till Snake Plissken verkar inte dö i första taget. Filmen blir bättre med åren och det sanslösa i att den utspelar sig 1997 känns väldigt kul. Handlingen är kanske ingen höjdare och större delen av filmen är väldigt b. Men det är en cool film, med en väldigt tät stämning. Kurt Russell gör sitt livs roll som Snake, och filmen känns väldigt speciell. För att vara en actionfilm är tempot långsamt och John Carpenter har satsat allt på att få till den perfekta känslan och tonen. Miljöerna är fascinerande och inspirerande. När eftertexterna börjar rulla känns det till och med som att det finns ett ganska slagkraftigt budskap i filmen. Jag har alltid undvikit uppföljaren Flykten från LA, och jag har inga planer på att se den nu heller. Den ska vara otroligt dålig och jag vill för allt i världen inte ha min bild av Snake Plissken förstörd. Trots sin korta stubin och sitt sura humör har han varit en av de viktigaste manliga förebilderna i mitt liv. Alla trodde att han var död, men det var han inte. Han har sina egna principer och ideal, och bakom ögonlappen finns det något finare än hos de flesta människor. ”The name's Plissken!”

måndag 9 februari 2009

Lily Allen slår tillbaka


När Lily Allen släppte sitt debutalbum Alright Still för snart tre år sedan var det början på något stort. Hon nämnde The Clash som en av sina stora inspirationskällor och hennes musik var en blandning av radiopop och ska. Texterna var smarta och insiktsfulla och jag föll rätt hårt för Lily. Låten Alfie som var en kärleksförklaring till hennes misslyckade lillebror påminde skrämmande mycket om min egen lillebror och jag nynnade dagligen på LDN och Smile. Hennes genomslag var startskottet för den unga Londonscenen som är det mest intressanta som hänt rockmusiken under 2000-talet, och banade vägen för Jamie T och Kate Nash. Sedan genombrottet har Lily Allen blivit en paparazzifavorit och hon dyker upp på Aftonbladets skvallersidor flera gånger i veckan. De flesta vet inte att hon är kapabel att göra grym pop och efter alla ”skandalösa” rubriker väntar sig ingen att hon ska göra bra musik. Många gillar när det går dåligt för kändisar och skrattar gärna skadeglatt när det går åt helvete för Britney Spears och andra offer för den skamlösa fulmedian. Därför är det väldigt skönt att det nya albumet, It’s Not Me, It’s You, inte är någon besvikelse.

Det finns många som inte förstår Lily Allen. Musiken låter radiovänlig och hon syns på skvallersidorna och kan därför inte göra intressant popmusik. Eller? Jag tycker alltid det har varit uppenbart att Lily Allen har djup och substans. Även om ytan på It’s Not Me, It’s You är glättigare än tidigare är texterna och melodierna onekligen smarta. Den sköna ska- och reggaemusiken som var basen på många av låtarna på debuten har här bytts mot mer elektriska och dansgolvsvänliga ljud. Till en början tycker jag att det nya soundet är lite tråkigt och kyligt, men efter några lyssningar fastnar jag för de nya låtarna. Det här är musik som säljer och några av låtarna kommer definitivt spelas ofta på radio, men till skillnad från den mesta musiken i den kategorin får man här ett budskap och riktig attityd.

Lily Allen ger – genom sin musik - intrycket av ett vara en trevlig tjej med en sund världsbild. Trots alla ”skandaler” känns hon som en bra och stark förebild för unga kvinnor. Bortom de medryckande poprefrängerna och lättlyssnade melodierna finns det samhällskritik och bitterhet. Låten 22 är som en treminutersversion av den hyllade Mike Leigh-filmen Happy-Go-Lucky om en tjej som närmar sig 30 och är helt vilsen i livet. Lily Allen är mer insiktsfull än de flesta poptjejer. Hon sjunger bra och har otroligt mycket attityd. Singeln The Fear och Fuck You är starka låtar med mer attityd än gangstarapparen The Game. Dessutom finns det några obligatoriska låtar om kärlek och krossade hjärtan som kommer spelas varma i alla världens flickrum (och i mitt studentrum). En del av låtarna har vi kunnat höra tidigare på Lilys MySpace och Who’d Have Known har varit en favorit sedan flera månader tillbaka. Den inledande Everyone’s At It handlar om hur alla knarkar och hycklar med sitt drogbruk. Lily Allen har uppenbart knarkat en del själv, och verkar inte skämmas för det. I en intervju som publicerades i fredagens DN berättar hon om sin syn på knark och medias bild av henne. Det framgår att hon hellre hade velat vara som Duffy, och mina sympatier för henne blir bara starkare. It’s Not Me, It’s You är en käftsmäll åt alla som inte trodde på Lily Allen, och jag är övertygad om att hon kommer fortsätta briljera.


Lyssna på It’s Not Me, It’s You på Spotify!



DN, SvD

lördag 7 februari 2009

Oscar Waos korta förunderliga liv – Junot Díaz


När en bok som inleds med ett citat från serietidningen Fantastiska Fyran belönas med Pulitzerpriset vet man att man har en omvälvande läsupplevelse framför sig. Oscar Waos korta förunderliga liv är en bok där varje enskilt kapitel är en wow-upplevelse som får mig att tappa andan av upphetsning. Den svenska översättningen av förra årets Pulitzervinnare är helt färsk och likt en utsvulten nörd har jag kastat mig över den och sträckläst boken under några febriga timmar. Boken om den förunderliga Oscar Wao är det mest omskakande jag har läst på väldigt, väldigt länge.

Oscar är tjock. Jävligt tjock. Han hungrar efter kvinnor och kärar ner sig i alla tjejer han träffar. Oscar drömmer om en flickvän, men som osannolikt överviktig dominikan är det svårt att få en tjej. Det hjälper inte att han är en otroligt insnöad nörd som älskar serietidningar, rollspel och allt som skulle kunna kallas fantasy och sci-fi. Oscars ambition är att bli en dominikansk Tolkien och han jobbar ständigt på nya romaner och noveller. Men det är inte mycket som går bra för Oscar och när vi lär känna honom är han deprimerad och självmordsbenägen.

Oscars syster, Lola, är en flyktbenägen tjej som läser Den långa flykten och drömmer om ett annat liv, långt, långt borta. Deras mamma flydde Dominikanska republiken innan hon födde Oscar och Lola. Hennes familj var en gång rik och respekterad, men allt gick åt helvete, och tragedierna följde varandra. Hon är en kvinna som har förlorat sina käraste kroppsdelar åt en synnerligen hänsynslys cancer och som förbittrad sliter med flera olika jobb. De är alla drabbade av en förbannelse, en fukú, som följer släkten genom flera generationer och aldrig verkar släppa sitt ondsinta grepp.

Oscar Waos korta förunderliga liv är en berättelse om en släkt. Det handlar om en familj som bevittnat mycket skit och genomlevt flera olyckliga tragedier. Det är också en hyllning till nördar och alla som vågar vara sig själva, oavsett vad det kostar. Oscar Waos korta förunderliga liv är också historien om Dominikanska republiken, och landets blodiga 1900-tals historia. I omfattande fotnoter berättar Junot Díaz om en brutal diktatur präglad av vansinne, rasism, brutalitet och förtryck. Jag visste ingenting om Dominikanska republiken innan jag läste den här boken. Jag tror aldrig att det västindiska landet ens nämndes i skolan. Det enda jag hörde om Dominikanska republiken när jag var liten var ett en överklasskille som jag kände åkte dit på semester med sin familj och vältrade sig i lyx. Díaz ger en känga till alla västerländska turister och upplyser om ett land som har hamnat i skymundan, där fasansfulla saker har hänt. Där hemska saker fortfarande händer.

Junot Díaz skriver fantastiskt. Jag har inte fått en sådan kick av något skrivet sen jag upptäckte Haruki Murakami. Han har hittat en egen ton, och den är verkligen perfekt. Språket är vilt, brutalt och ohämmat. Díaz använder sig flitigt av fotnoter, slänger in många spanska ord och refererar till en mängd figurer och händelser från sci-fi- och fantasykulturen. När Díaz drar till med en mening som sträcker sig över flera sidor känns det väldigt naturligt. Inget i Oscar Waos korta förunderliga liv känns konstlat. Nörderier blir ofta pinsamt utstuderade och töntiga, men här är det en så naturlig del av karaktärerna och författarens liv att det tillför en extra dimension till läsningen. Du behöver inte veta allt om ringvålnader och superhjältar för att förstå innebörden av alla nördiga referenser och jämförelser, liksom du inte behöver förstå spanskan för att kunna ta till dig boken. Junot Díaz integrerar bättre än någon annan vad som av de flesta ses som billig skräpkultur i sin litteratur, och får den att bli ännu mer levande och fascinerande. Det är opretentiöst, smart och spännande. Oscar Waos korta förunderliga liv är en bok som är värd att läsa flera gånger och nästa gång kommer jag ha ett spansk-svenskt lexikon till hands.

Översättningen av Niclas Hval förtjänar ett eget omnämnande. Man skulle kunna förlora mycket i översättningen av en sådan här bok, men Hval har verkligen hittat en perfekt ton. Liksom Díaz själv verkar han ha bra koll på superhjältar, Akira och Sagan om ringen. Språket är väldigt levande och fascinerande. Blatte, du förtjänar alla utmärkelser som en översättare kan få!

Oscar Waos korta förunderliga liv påminner lite om Jonathan Safran Foers Allt är upplyst, som var så otroligt hypad för några år sedan, men den är oändligt mycket bättre än vad den boken någonsin var. Junot Díaz har skrivit en enastående bok. Den är fantastisk på alla sätt och jag är övertygad om att jag kommer återkomma till den flera gånger. När jag kallar den för en Hundra år av ensamhet för vår tid överdriver jag inte. Oscar Waos korta förunderliga liv är verkligen så bra, och ska du bara läsa en bok i år är det förmodligen den här.



DN, SvD

fredag 6 februari 2009

Bara Django var bättre


På 1930-talet var Emmett Ray en av världens bästa gitarrister. Det var bara den legendariska zigenaren Django Reinhardt som var bättre. Django var Emmets största idol och varje gång han såg honom live svimmade han. När Emmet lyssnade på Djangos inspelningar grät han oavbrutet. Djangos gitarrspel var det vackraste som han någonsin hade hört och även om Emmet älskade att skryta om sin talang jämförde han sig aldrig med Django.

Emmet Ray var en hallick och alkoholist. Han var ett egocentriskt svin men framförallt var han en stor musiker. Han fick inspiration till musiken genom att titta på tåg och skjuta råttor på soptippar. Tyvärr lyckades han aldrig slå igenom, men de få inspelningar som finns kvar vittnar om en fantastisk gitarrist. Emmet verkade aldrig hitta sin plats i tillvaron och drog från den ena platsen till den andra. Hans största kärlek var en stum kvinna men liksom med allt annat i sitt liv slarvade han bort henne. En dag försvann Emmet och ingen vet riktigt var han tog vägen. Många påstår att han faktiskt var bättre än Django.

Filmen Sweet and Lowdown (Dur och moll) från 1999 skildrar den fiktiva gitarristen Emmet Rays liv under 1930-talet. Den regisserades och skrevs av Woody Allen, och jag ser det som en av hans bästa filmer. Det är en vild skröna, berättad med fantastisk känsla. Woody Allen älskar jazz och han har imponerande kunskaper om 1930-talets USA och tidens jazzscen, vilka han har omsatt till den här underbara filmen. Sweet and Lowdown ligger i gränslandet mellan spelfilm och låtsasdokumentär. Roliga intervjuer med journalister och jazzvetare varvas med det vanliga spelfilmsformatet. Det är en fascinerande och engagerande film, som hela tiden känns väldigt speciell.

Emmet Ray spelas av Sean Penn, och han är som vanligt otroligt skicklig. Penn är känd för att gå in i sina roller, och inlevelsen när han gestaltar Emmet är total. Emmet Ray är en väldigt bisarr figur, och trots att han är väldigt osympatisk känner man ändå för honom. Sweet and Lowdown är på många sätt en komedi, men Sean Penn känns alltid trovärdig och äkta i sin roll. Han spelar rollen Emmet Ray på fullaste allvar, och det blir därför en av hans mest minnesvärda roller.

Vad som gör Sweet and Lowdown ännu bättre är den fantastiska musiken. Jag har alltid varit fascinerad av gitarrister som Django Reinhardt och musiken i filmen känns både autentisk och medryckande. Filmer som Sweet and Lowdown görs väldigt sällan, och jag kan verkligen rekommendera alla som gillar Woody Allen, Sean Penn eller gammal gitarrmusik att se den. Och någon av de sakerna måste alla gilla.

onsdag 4 februari 2009

Andrew Bird gör perfekt musik för gråa februaridagar


Nätterna blir allt kortare och dagarna längre. Våren är på väg, men än är det grått och tråkigt. Jag har letat efter ny trevlig musik som jagar ut vintern och välkomnar våren, och har hittat en nästan perfekt skiva för de ändamålen. För någon vecka sedan hade jag aldrig hört talas om Andrew Bird. Det är lite konstigt eftersom det verkar som han har gjort bra musik i många år. Hans nya skiva Noble Beast är fascinerande och uppiggande.

När den är som bäst låter Noble Beast lite som om Rufus Wainwright skulle ha hängt med Fleet Foxes, och samtidigt ha lyssnat otroligt mycket på Van Morrison. Arrangemangen är storslagna och luftiga. Varje vår med självrespekt bör ha en medryckande låt med ett fint visselparti och i år heter den låten Oh No. Visslandet är närvarande på flera låtar och har du – liksom jag – saknat ny musik att vissla till är Noble Beast ett givet album att lyssna på.

Texterna är fina och lustiga och melodierna berör. Andrew Bird har en väldigt trevlig röst. Man skulle kunna ha invändningar om att han låter radioanpassad ibland, men det är inget som stör. Eftersom Noble Beast var en sådan fin överraskning har jag kollat upp en del av Andrews tidigare skivor, men de har jag inte fastnat för på samma sätt. Medan de verkar vara mer traditionell singer-songwritermusik är Noble Beast ganska avancerad musikalisk, och känns nästan psykadelisk med sina vackert svävande melodier och underliga ljud. Till deluxeutgåvan av Noble Beast medföljer en skiva med instrumentala låtar. Andrew kallar den extra skivan Useless Creatures och det är perfekt musik att lyssna på när du ligger på din säng och drömmer om flyttfåglarnas återkomst.

Noble Beast kommer få årets kortaste månad att kännas ännu kortare. Andrew Bird är mer effektiv än Gumman Tö.



DN, SvD

tisdag 3 februari 2009

Unforgiven är brittisk TV-perfektion


Brittiska TV-serier får sällan någon uppmärksamhet här i Sverige och risken att man missar något bra är därför väldigt stor. Medan vi hypar nästan alla nya amerikanska serier, finns det få svenska bloggar och tidningar som ens bryr sig om brittiska TV-produktioner. När man väl hittar sevärda brittiska TV-serier känns det ofta som en tacksam slump. De senaste åren har jag upptäckt många fantastiska brittiska humorserier som Peep Show och Mighty Boosh via internet, medan det har varit lite klurigt att hitta bra dramaserier. Miniserien Unforgiven har visats på den brittiska kanalen ITV under januari och jag är väldigt glad över att ha snubblat över den. Det är en av de bästa miniserierna jag har sett, och den imponerar på alla plan.

För femton år sedan dödade Ruth Slater två poliser. Nu har hon avtjänat sitt straff och släpps ut i en verklighet där hon aldrig har levt. När hon begick brottet var hon tonåring och hon har aldrig levt ett normalt vuxet liv. Hon får en lägenhet och ett jobb på ett slakteri, och förväntas anpassa sig till samhället. Verkligheten är grå och dyster, och samtidigt som Ruth har svårigheter att gå vidare med sitt liv är det flera personer som fortfarande lider av hennes gärning. En av de mördade polisernas söner vill att Ruth ska få lida såsom han har lidit och bestämmer sig för att döda Ruths yngre syster. Ruth försöker själv få kontakt med systern, som blev bortadopterad när hon fängslades och inte känner till Ruths existens. Det är svårt att glömma det förgångna, och ett brott är inte alltid vad det verkar.

Unforgiven är kort, även för att vara en miniserie, och det är fascinerande hur mycket som berättas på tre avsnitt. Jämfört med de flesta amerikanska TV-serier som har betydligt längre säsonger, lyckas Unforgiven säga väldigt mycket. Historien förs framåt på ett lågmält och långsamt sätt, men det finns en substans här som saknas i de flesta TV-serier. Både manus och bildspråk är väldigt effektivt, och Unforgiven placerar sig genast i toppskiktet av nya brittiska serier.

Unforgiven påminner om den lysande brittiska serien Five Days som sändes i SVT under förra året. Liksom den serien skildrar Unforgiven hur ett brott påverkar alla de som berörs. Det är medryckande, tänkvärt och realistiskt. Skådespelarna är alla mycket bra och Suranne Jones som gör huvudrollen är verkligen perfekt. Hon ser rå och skitig ut, men man vet ändå att det finns ett bultande och varmt hjärta i hennes bröstkorg. Tydligen har hon främst medverkat i såpor och halvdana TV-produktioner tidigare men efter den här rollen borde hon kunna få vilken roll som helst.

Unforgiven är en gripande serie som säger mycket och eftersom den är så kort borde alla kunna ta sig tid att se den. Framåt slutet är jag väldigt berörd av Ruths öde. Det känns som att Unforgiven är en sådan serie som är ett givet inköp för SVT, och förhoppningsvis dröjer det inte länge förrän vi hittar den i de svenska TV-tablåerna.

söndag 1 februari 2009

Markus Krunegård på Katalin


Markus Krunegård behövde aldrig göra någon större ansträngning för att jag skulle fastna för hans musik. När han sjunger om vår gemensamma hemstad Norrköping spelar det egentligen ingen roll om musiken är bra eller dålig. Att han sjunger om den utomhusbio där jag jobbade under flera år får mig inte att gilla musiken mindre. När han dessutom gör en låt om kylan och ensamheten när man är nyinflyttad i Uppsala skjuter han redan mot öppet mål. Markusevangeliet var en av förra årets bästa svenska skivor, och igenkänningsfaktorn var hög. Igår kom Markus Krunegård och hans band till Uppsala och Katalin, och jag var självklart där.

Spelningen började 40 minuter efter utsatt tid, och medan jag väntade studerade jag publiken. Det är alltid intressant att reflektera över vilken sorts människor som lockas till olika spelningar. Jag hade väntat mig en ganska medveten indiepublik, men publiken var förvånansvärt heterogen. De flesta var vanliga svennar och flera jobbiga och billigt ölskvättande tjejgäng drog ner stämningen. Under kvällen fick jag se oväntat många fula tatueringar och sprayduschade solbrännor. Kanske har de människorna mer gemensamt med Krunegård än vad jag har, och jag började undra om jag verkligen hörde hemma i publiken. Sen drog spelningen igång och alla sådana tankar försvann. Krunegårds musik tilltalar uppenbart alla.

När Markus Krunegård spelar i Uppsala borde rimligtvis den centrala låten vara den fina Åh Uppsala, och det är just under den låten som spelningen når sin absoluta höjdpunkt. Han sjunger om sina misslyckade försök att skaffa nya vänner på kvartsrasten, och Katalin fylls av värme och sympati. När Krunegård är som bäst får han mig att tänka på Magnus Carlsons fantastiska soloskivor. Men tyvärr är inte Markus Krunegård någon Magnus Carlson, och även om spelningen är klart godkänd är det inte ofta det riktigt tänder till. Det är alltid svårt för band som inte har så mycket material i bagaget att göra spelningar där de inte spelar upp alla låtar de har. Jag tyckte att Markusevangeliet var en väldigt ojämn skiva, vilket gör att den här spelningen också är ganska ojämn. Ändå finns det alltid en nerv i låtarna och liveversionerna av Jag är en vampyr, Ibland gör man rätt ibland gör man fel och Samma Nätter Väntar Alla är riktigt bra och medryckande. Den sistnämnda mynnade ut i en intensiv instrumental session, som helt klart var en av kvällens höjdpunkter. Bandet har turnerat konstant sedan albumet släpptes och vid det här laget är de väldigt samspelta.

Markus blir bara svettigare och svettigare och mellansnacket blir bara töntigare och töntigare. När han springer upp på scenen för att köra några extranummer skämtar han om sin genomvåta gråmelerade tröja och framstår som väldigt sympatisk. Med sin elgitarr som enda komp kör en väldigt finstämd Stjärnfallet och trots att jag vid det laget har fått några öl utspillda över min skjorta är jag väldigt glad över att jag står där i publiken.



DN, SvD